Livet efter OS

Hej Noelle, OS är slut för denna gång. Sista dagen var igår och jag har redan abstinens. I några veckor har vi haft något att hänga upp dagen på. I all min rastlöshet har jag ändå haft OS-sändningar att se fram emot varje dag. Pappa och jag har som så många andra följt de flesta grenarna där svenskar har medverkat; alpint, längd, skidskytte, ishockey, curling, boardercross osv. Det mesta har kretsat kring OS helt enkelt. Och nu är det slut. Nu känns allting tomt. Ännu värre är att jag måste ändra min målbild. En förklaring kanske krävs? Det är nämligen så att din pappa och jag har ju varit på profylaxkurs. Det är därifrån pappa har fått listan på uppdrag att checka av när vi är på förlossningen. Det kan man läsa om i ett inlägg han skrev för några veckor sen. Hur som helst. Kursen går ut på att lära sig hantera  och lindra smärta med hjälp av andning och avslappning. Vi mammor fick bl.a lära oss olika andningstekniker som fungerar i olika faser av förlossningen och papporna fick ett antal olika massagetekniker som ska fungera som smärtlindring. Massagen är ju förstås skön men jag är verkligen fascinerad av hur andning kan lindra smärta så pass mycket. Den bästa övningen för detta tycker jag är när pappa ska nypa mig på insidan av låret. Han börjar lite lätt för att sen ta i mer och mer för att till slut lätta på trycket igen mot slutet. Detta gör man under ca 40-90 sekunder. Det gör förstås fruktansvärt ont men de olika andningssätten gör verkligen enorm skillnad. Ju mer smärta desto lättare andning och djupare fokus på avslappning kan man kanske sammanfatta det med. Kursen varade i två halvdagar och...

Pappas checklista

Hej Noelle, Nej, du är inte ute än. Det är söndag morgon. Mamma ligger kvar i sängen och nannar.  Nej, vänta… hon är vaken. Mamma är kissnödig. Hon kommer ut från sovrummet med små fast tunga steg. Du kommer märka att mamma är fööör söööt när hon är nyvaken. Förutom hennes pingvingång (möjligt att den försvinner efter födsel dock) så får hon ett annorlunda ansiktsuttryck då hennes ögonlock jobbar med minsta möjliga ansträngning. De är i det där läget då man är osäker på huruvida de är öppna eller stängda. De tar sig upp precis så mycket de behöver ta sig upp för att mamma ska hitta till sovrummet. Dessutom spretar hennes hår åt alla möjliga håll och så fnyssuckar hon var sjätte sekund. Nu är hon på väg tillbaka till sovrummet. Vi befinner oss i ett läge då vi hoppas att du ska pressa din lilla fontanell mot livmodermunnen så att förlossningsvärkarna drar igång. Nej, det är inte så att vi vill att mamma ska få mer ont men vi tycker det är dags att ses nu. Varje värk blir ett steg närmare vårt första möte, som jag för övrigt drömde om inatt. Det var en märklig dröm. För det första kunde du nästan prata. För det andra liknade BB en större tågkupé och medan jag och mamma satt vid våra platser så låg du alldelles själv i restaurangvagnen där folk satt och rökte. För det tredje mindes jag absolut ingenting av själva förlossningen när jag väl hittade dig i restaurangvagnen. Fatta glad jag blev av att vakna och inse att det bara var en dröm. Oj då! Nu blev det plötsligt fjortissvenska här… ”fatta glad jag blev”…. Måste...