Sagan om ringen

Hej Noelle,

Klockan är kvart i tio på kvällen och du ligger och nannar i sängen. Ibland vaknar du med gråten i halsen men mamma är då snabb som en vessla in i sovrummet för att sätta tillbaks napp och trösta. Oftast somnar du om. Just nu sitter mamma framför iMacen och letar recept på Chokladmousse som vi funderar att laga på lördag då delar av tjocka släkten kommer på besök. Hon hittade ett kanonrecept för en kvart sedan men hon letar fortfarande.

Men recept är inte vad det här inlägget ska handla om. Inte heller nappsugande eller sömnvanor. Det här inlägget ska handla om att pappa tappade sin förlovningsring idag.

Att köpa ringarna var ingen picknick ska du veta. Okej, det var ju inte direkt så att jag med bakbundna händer var tvungen att bergsbestiga en alptopp för att sedan glidflyga ned jagad av onda köttätande örnar. Men, det fanns ändå svårigheter. Jag hade planerat frieriet till i början av augusti då jag och mamma skulle vara i Paris. Jag ville köpa ringarna av guld- och silversmeden i vår bostadsrättsförening; Caroline Groph men hon hade såklart semester hela Juli. Att vänta till första augusti var ju inte att tänka på. Hur som helst, hon gick att nå, hon kom till sin butik, jag ljög för mamma om att jag skulle hjälpa Roger slänga en frys, jag fick Roger att att förstå att vi har varit och slängt en frys fast det egentligen aldrig fanns någon frys att slänga, jag lyckades smuggla ut några av Helenes ringar för storleksmätning och jag lyckades till slut bestämma mig för en av hennes ringar att köpa.

Svårigheterna fortsätter beroende av två faktorer: Ett, det skulle bli en överraskning. Två, mamma älskar att sampacka. Men, för att göra en lång historia kort; jag lyckades gömma ringasken både i väskan och på vårt rum i Paris framgångsrikt. Jag lyckades dessutom ha den gömd i vår gemensamma handväska hela kvällen fram tills vi befann oss på Pont Neuf. Väl där fick jag även mamma att säga ja. Härligt va?

Okej, jag vet, du tänker; det här är ju historian om hennes ring – du ska ju berätta om din ring. Ja, visst är det så. Men jag ville ju ändå få det där sagt. Och nu har jag det. Anywaaay, tebax till min ring.

Den sitter i stort sett alltid på mitt finger. Jag gillar att snurra på den med min tumme ibland. Idag, just före en lektion, letade tummen efter ringen men ringen var borta. Jag kände efter den igen. För ibland har ringen letat sig fram till fingervecket. Men där fanns den inte heller. Jag granskade mitt ringfinger och mycket riktigt var ringen borta. Har jag tagit av mig ringen? Frågade jag mig själv. Nae, inte vad jag kan minnas. Men samtidigt som jag tänkte det mindes jag förra veckan då jag i en hel minut letade efter ett par jeans som jag redan tagit på mig. Har jag verkligen inte tagit av mig den? Nae, varför i hela världen skulle jag ha gjort det?

Få inte panik nu, Jens. Rationalisera dina tankar, tänk logiskt, va smart. Var kan du ha tappat den? Eftersom jag vet att jag ofta fingrar på den så misstänker jag starkt att det inte kan ha varit längesedan den bestämde sig för att hoppa av. Toabesöket och i synnerhet papperskorgen kom att bli föremål för min första undersökning. Jag hade garanterat hört fallet ifall den tog till flykten på toaletten utan att landa i just papperskorgen. Dessutom bidrar intvålning till större risk för ringtapp.

Att rota där var mindre lockande. Men här fanns inte tid för tvekan. Jag började med att försiktigt lyfta på de två små pappershandukar som jag vet att jag själv slängde där och hoppades att ringen snällt skulle sitta under dessa och vänta på att få komma tebax. Icke sa nicke. Jag lyfte på ett par till som såg ofarliga ut utan att lokalisera ringen. Nu blev läget mer prekärt då pappershandukarna som behövde lyftas på innehöll tydliga spår av olika substanser av okänd art. Se ifrån det för faan, Jens. Fokusera! Hitta ringen. Okej, det finns gott om tvål och vatten. Jag fortsätter gräva. Jag lyfter bort, lyfter bort och lyfter bort. Når till slut botten av papperskorgen. Fortfarande ingen ring. Sträcker sedan på påsens botten utan framgång. Faan!

Noelle, du vet att ”faan” inte är ett riktigt svärord va? En gång i tiden har det varit det men nu är det accepterat. Det ligger just över ”järnspikar”, ”pipsvängen” och ”fanders”. Hur som helst, besviken lade jag tillbaks min stora samling pappershandukar för att leta på nästa ställe. Just innan jag vänder på klacken slår det mig att det inte skadar att titta en sista gång. Jag trycker hela dagens samling pappershandukar till höger så gott det bara går och ser den lilla ensamma ringen ligga mjukt mot plasten med ett stort leende, -Vart faan har du varit?

Sinnesfrid.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *